Det var dumt av mig att över huvudtaget komma hit,
men jag kände för att träffa lite folk.
Så nu sitter jag och stärker mig med jordnötter och sprit,
som en gökunge bland svalor i en holk.
Som en sliten träsko på sin första danslektion,
en yllebyxa ibland tangatrosor,
en dov och dyster efterklang ifrån en ostämd ton;
en ormbunke i kläm bland röda rosor...
Var kommer alla vackra människor ifrån?
Och varför får man ingen med sig hem?
Hur jag beter mig, är det aldrig nån som ser mig.
Och ingen tycks förstå, att just jag
är den bästa man kan hoppas på att få...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment