de utbrändas vidbrända vals

Att jag inte har nämnt mina grannar på ett tag behöver inte nödvändigtvis betyda att få spännande saker händer.

Imorse vaknade jag med ett ryck och fann mig mitt i en av tidernas utan tvekan hemskaste skräckfilmsscener, nämligen:



Någon ryckte i mitt handtag, plingade frenetiskt på dörren och ropade ett prövande "Hallå, hallååå?" genom brevinkastet. Rösten tillhörde en kvinna, gissningsvis 40-50 år. Men det var något förställt lent i den som fick henne att låta som en liten flicka, kanske ~6-7 år.
"Får jag komma in?" sa hon, varpå jag kort mumlade "Nej!" av ren reflex, men långsamt släppte sömnens surrealistiska grepp.
"Åååh, men jag kan väl få komma in?" fortsatte hon, "Mamma är inte hemma och jag fryser så... Jag kan väl få ett glas vatten i alla fall? Varför släpper du inte in mig? Det är ju jag, Sabina...!" osv.

Så höll det på en halvtimme ungefär. Det sista sa hon med en förtvivlan i rösten. Grät.

Till slut gick hon. Men jag kunde inte låta bli att tänka på det hela ur hennes synvinkel. För om två personer svävar förbi varandra i rymden, vem av dem är det då som rör sig? Vem av oss är det som har vanföreställningar?

Framåt kvällen naglade sig en annan tanke fast, äcklade mig;
- vad om det verkligen var ett barn?